Embrace the suck

Efter att ha levt 4 år med en palliativ diagnos på mitt barn, visade sig den plötsligt vara helt tagen ur luften. Livet tvärstannade.

”Nu ska du vara glad”, sa folk omkring mig, men jag kunde inte det. ”Jag har en hel del att sörja först”, svarade jag. Detta var obegripligt för många. Barnet lever vidare och Mamman måste sörja?

Det värsta var inte att en ensam läkare gjort fel. Värst var att inte bli trodd. Att vården inte värnade om patienten utan mer om sig själv. IVO (Inspektionen för vård och omsorg) fann inga fel eftersom IVO endast följer journalanteckningarna. De anteckningar och intyg som fanns om diagnosen var mer än 2 år gamla och därför behövde IVO inte ta någon hänsyn till dessa.

Det tog ett år att sörja, men sedan fann jag en ny riktning. Visst önskar jag att läkaren skulle få stå till svars, men nu blev det inte så.

I sorgen och smärtan finns redskapen. Det är jobbigt att behöva finnas i dessa känslor som tar så mycket kraft, men det är faktiskt där kraften finns att hämta. En av livets underbara paradoxer.

Embrace the suck. Att inte vara rädd för det som kräver mer av en, istället vara rädd om. Min väg blir att använda mina erfarenheter till att utbilda vården istället för att fortsätta vara handlingsförlamad. Vad kan vården lära av det jag tvingats gå igenom?

Vi möts alla av hinder på vägen. Konsten är att lära sig av dem istället för att knäckas. På så sätt kan de med tiden bli något värdefullt för oss. Något som blir till gagn, istället för ytterligare ett hinder som ligger och drar energi från oss dag som natt. Härmed växer tilliten till oss själva. Vi lär oss att vi klarar av och energin kommer tillbaka.